Resiliens ekosystem

Biologisk resiliens innebär att om en art utrotas kan dess utrymme i ekosystemet övertas av en annan art med liknande funktion. En minskad biologisk resiliens kan leda till en plötslig och oväntad ekologisk kollaps - en liten förändring i ett känsligt system kan vara tillräckligt för att nå bortom systemets tröskelnivå. Ekologisk resiliens är förmågan hos ett ekosystem att möta förändringar och störningar utan att övergå till ett annat tillstånd. För ett ekosystem , såsom en skog, kan detta innebära att klara av stormar, bränder och föroreningar, medan det för ett samhälle kan innebära en förmåga att hantera händelser som politisk oro och naturkatastrofer på ett sätt som är långsiktigt hållbart.

Minskad resiliens kan däremot leda till oönskade förändringar i ett system. Ett ekosystem med hög resiliens är inte lika känsligt för förändringar. Mångfalden gör att det inte gör så mycket om en art försvinner, det finns en annan art som kan göra samma jobb i ekosystemet. I ett ekosystem pratar man också om nyckelroller.

Systemen förlorar sin mångfal sin motståndskraft, sin anpassningsförmåga – alltså sin resiliens. Om du bara tittar på det du vill ha: maximering av vete, av gran, missar du – precis som Staffan Heimerson – hela grejen. Ekosystemens hela grej – är ekosystemet i sig. En skog består inte av träd. Förmågan hos ett ekosystem att bevara eller återskapa processer och tjänster när miljön förändras kallas för ekologisk resiliens.

En större variation, alltså fler arter och olika biotoper, ökar antalet möjliga processer och kopplingar mellan organismer och fysisk miljö. Klimatförändringarna beror främst på för stora utsläpp av växthusgaser, framförallt från i-världen, och lösningar behövs som effektivisering, alternativa energikällor, minskade utsläpp från transporter, ändrad konsumtion och så vidare. Resilienta ekosystem kan bidra ytterligare, både till anpassning och minskade utsläpp. I miljösammanhang talas det om ekologisk resiliens , förmågan hos ett ekosystem att möta olika förändringar som stormar, bränder och föroreningar. Om ett ekosystem förlorar sin resiliens klarar det inte av att förnyas efter en störning och kan drabbas av kollaps.

De producerar enorma mängder komockor och om det inte vore för en omfattande nedbrytningsprocess, så skulle världen snarare vara brun än grön. Nedbrytningen av komockorna är ett exempel på en ekosystemtjänst, det vill säga en process som gynnar oss, och som vi får mer eller mindre gratis av våra ekosystem. Men resiliensbegreppet fick sitt verkliga genombrott inom ekologin, där det har kommit att beskriva ett ekosystems förmåga att upprätthålla sin integritet och sina funktioner under och efter en yttre påfrestning.

Begreppet är beskrivande: ju högre resiliens , desto större påfrestningar tål ekosystemet. Nu är det snart julledigt och förhoppningsvis får vi både snö och lite skidåkning under ledigheten. Jag erkänner, skidåkning och framför allt alpin sådan.

Konnektivitet kan både öka och minska resiliensen i social-ekologiska system och de ekosystemtjänster som de producerar. Väl sammanlänkade system kan återhämta sig från störningar snabbare, men i alltför sammanlänkade system riskerar störningar att spridas snabbt i hela systemet, så att alla systemets delar påverkas. Resiliens är kapaciteten hos ett system, vare sig det är en skog, en stad eller en ekonomi, att hantera förändringar och fortsätta att utvecklas. Det handlar alltså om både motståndskraft och anpassningsförmåga samt om förmågan att vända chocker och störningar, som en finanskris eller klimatförändringar, till möjligheter till förnyelse och innovativt tänkande. Här ses resiliens som ekosystem med förmågan att hela tiden vara stabila, men inte genom jämvikt utan genom att hela tiden anpassa sig efter omständigheterna.

Det är som att cykla, för att inte falla av och göra oss illa måste vi hela tiden anpassa oss för att färden ska vara så stabil som möjligt, säger Johan Bergström. Oberoende av hur vi ser på egenskapen resiliens förutsätter det att det som ska vara resilient (ett samhälle, ett ekosystem , en person) utsätts för någon form av påfrestning. För att ha en hög resiliens i ett ekosystem behövs en stor biologisk mångfald.

Det ger en spridning av riskerna om något oförutsett händer, som en sjukdom, ett vulkanutbrott eller en skogsbrand. Det är inte ovanligt att föreslå förenklingar när man ställs inför komplexa problem. Men biologisk mångfald blir varken mindre komplex eller lättare att förstå genom förenklingar. Den är som den är och vi vet förskräckligt lite om hur ekosystemen fungerar och ju mer forskningen går framåt ju större blir ödmjukheten. Nagoyaplanen ÖVERGRIPANDE MÅL: Stoppa förlusten av biologisk mångfal säkra resilienta ekosystem och ekosystemtjänster Finansiering och resurser raditionell kunskap Bättre kunskap Nationella planer Internationellt avtal om tillträde till genetiska resurser (ABS-protokollet) Stärka ekosystemens Etappmål oresiliens.

Social-ekologisk resiliens för hållbar utveckling omfattar kunskaper om de komplexa sambanden mellan social och ekologisk dynamik i olika skalor, i synnerhet förvaltning av ekosystem inom ramen för förändring och osäkerhet. För att öka kunskapen om ekosystemtjänsternas betydelse för människan, hur människan påverkar tjänsterna och tjänsternas status, har Skogsstyrelsen tagit fram rapporten Skogens ekosystemtjänster – status och påverkan. Resiliens är inte bara ett begrepp, utan också en del av ett större synsätt på världen och de naturresurser vi förvaltar.

En organism kan också vara t ex ett ekosystem , ett biom (en livszon av växter och djur som bl a den boreala skogen) eller allt levande på jordklotet. Resiliens betyder ursprungligen förmåga att återgå till sitt ursprungliga tillstånd efter att ha utsatts för en störning. I takt med klimatförändringen blir ekosystemen mer sårbara, och deras långsiktiga ”anpassningsförmåga” minskar kraftigt, främst för att mellan och procent av alla arter riskerar att utrotas om den globala medeltempe-raturen stiger med till grader.